Damhusmordet: En taxichaufförs död

Det är tidigt på morgonen den 8 maj 1922 och en trädgårdsarbetare vid namn Jeppe Jepsen är på väg till sitt arbete i Danmark. Jepsen jobbar i ett trädgårdsmästeri beläget i närheten av Damhussjön och det är dit han färdas på sin cykel när han upptäcker en bil som står ute på ängen. Bilens strålkastare är fortfarande tända vilket är mycket underligt då det är ljust ute. Jepsen bestämmer sig för att undersöka det hela och ställer ifrån sig cykeln innan han går fram till bilen. Vid ratten sitter en man framåtböjd och vid första anblick verkar han sova men han reagerar inte när Jepsen tilltalar honom. Trädgårdsarbetaren upptäcker då att mannens huvud är täckt av blod.

Polisen tillkallas så snabbt som möjligt och man konstaterar att bilen är en droskbil, en taxi. Chaufförens identitet fastställs ganska så snart att vara den 27-åriga Christian Marius Jensen. Dödsorsaken är en kula som har trängt in i hjärnan. Totalt tre skott har avfyrats genom skyddsrutan från baksätet i bilen och sedan även ett skott mot bilens motor. Inne i taxin hittar man en cigarettstump samt en del av en cigarrcigarett och cigarraska. Man hittar även ett paket i baksätet som är inslaget i grått omslagspapper och ombundet med segelgarn, och innehållet är en ljusgrå sixpencecap med gult foder och ett par blå cheviotbyxor samt en svart läderrem med metallspänne. Mössan är insmord i röd blymönja och i den finner man några röda hårstrån som kommer från en ko eller en häst. Chauffören Jensen har en plånbok innehållandes 155 kronor i en av sina västfickor men man hittar inte någon portmonnä som är så vanligt bland just taxichaufförer. Jensens flickvän upplyser polisen om att dagen innan så hade han visat henne en plånbok innehållandes 3,100 kronor. Portmonnän som saknas hittas så småningom inte långt ifrån mordplatsen men den är tom. 

En fru Pedersen hör av sig till polisen fyra dagar senare och informerar dem om att en man vid namn Hansen hade hyrt ett rum hos henne. Hansen har enligt henne nyligen börjat att måla ett lusthus rött och äger en liten röd hund. Hansens hustru berättar att Hansen har en vän som är taxichaufför och som brukar köra hem honom om nätterna. Man tar in Hansen på förhör där han säger att på självaste mordnatten så jobbade han på Café Bauer fram tills klockan två på natten och när han återvände hem så var inte hans hustru där utan hon kom hem först på förmiddagen. Han ändrar sedan sin historia och säger att han spelade tärning hela natten med en musiker men det blir aldrig fastställt om det verkligen var så. Man kommer inte längre än så och tvingas därför att lägga ner utredningen.

Det dröjer två år innan något mer händer. En man hör av sig år 1924 och berättar att han har varit tillsammans med en prostituerad vid namn Gudrun Olesen. Gudrun hade anförtrott honom att hon hade varit i taxin den 8 maj 1922 och att hon vet vem som mördade chauffören. Enligt henne så hade det varit två män och två kvinnor i bilen men hon avslöjade aldrig vilka de andra var. Polisen tar in Olesen till förhör där hon förnekar att hon känner till Damhusmordet. Polisen ger dock inte upp och fortsätter sitt spanande. En annan prostituerad berättar att på mordnatten så hade Olesen varit tillsammans med en annan kvinna och en sjöman på ett värdshus. Sjömannen var förbannad på chaufför Jensen för att han hade tagit en flickvän från honom och de ringde till Jensen för att få skjuts hem. Man tar in Olesen igen för förhör och hon erkänner den här gången att hon vet vem mördaren är men hon vägrar att berätta vem det är. Polisen tar in en annan prostituerad vid namn Karen Andersen, mer känd som Musse Gadedreng, men Olesen påstår att hon aldrig har sett kvinnan förut. Polisens teori är dock att Musse Gadedreng var den andra kvinnan i taxin.

I februari 1925 tar man in Musse till stationen igen och hon erkänner att hon har varit i taxin men att hon inte har skjutit någon. Den man som sköt chauffören är någon som hon inte känner. Nästa steg som polisen tar är att hänga upp affischer runt om i Köpenhamn av den bunt kläder man fann i bilen. Ett nytt spår dyker upp tack vare just affischerna då en tulltjänsteman hör av sig och enligt hans uppgifter tillhör kläderna en sjöman vid namn Svend Aage Matell. När en bild visas för Musse på Matell uppger hon att det är han som sköt chauffören. I mars 1925 utvisas Matell till Danmark, han hade befunnit sig i New York, och han erkänner att kläderna som hittades på brottsplatsen är hans men han vet inte hur de hamnade där. Runt dagarna på mordet hade han varit i Köpenhamn där han spenderade 300 kronor på att supa och någon kväll hade han följt med en kvinna hem. Vid tidpunkten för mordet påstår han sig ha varit i Fredrikshamn där han besökte några familjemedlemmar och hans alibi kunde styrkas med hjälp av några brev som hans moster hade skrivit. Man går återigen tillbaka till Musse och undersöker hennes förflutna. Man upptäcker då att hon har haft ett kärleksförhållande med en man vid namn Mouritz Andersen och att de båda har varit inblandade med polisen förut.

Först verkar polisen ha hittat den dom har letat efter – mördaren – för Andersen erkänner mordet nästan på direkten när han anhålls. Dock varar inte lyckan särskilt länge för han tar tillbaka erkännandet redan nästa dag med ursäkten att han hade varit berusad vid anhållandet. Inte vet han något om mordet, påstår han. Musse säger vid ett tillfälle att det till och med var Andersens idé att råna någon. På kvällen för mordet träffade de på Olesen och de bestämde sig för att kontakta chauffören Jensen för Musse visste att han alltid hade gott om pengar på sig. Under kvällen stannar de till vid huset där Musse då hyrde ett rum och hon plockade då med sig kläderna som Matell hade glömt för att använda dem som falskt spår. Det var Andersen som tog med pistolen.

I domstolen år 1926 döms Andersen till sexton års straffarbete, Musse blir dömd till samma straff fast i tio år och i Gudrun Olesens fall anses den tid som hon spenderade i polisförvar straff nog. Det tar inte slut där utan Andersen ansöker flera gånger om att få saken omprövad men får avslag eftersom hans skäl är alltför svaga. Han skriver två böcker om fallet, den första utkommer år 1937 i vilken han försöker bevisa sin oskuld och den andra utkommer år 1945. Musse dör år 1938 och Andersen förmodligen någon gång på 60-talet. Olesens öde är dock inte känt och många anser fortfarande att fallet är ouppklarat.