Joan Risch: Mystiskt försvunnen

Den 24:e oktober år 1961 börjar precis som vanligt hos familjen Risch. Martin som är mannen i huset lämnar hemmet tidigt på morgonen för att ta sig till flygplatsen. Där tar han flyget till New York för jobbets skull och planerar att stanna där över natten. Hans fru Joan ligger kvar i sängen när han ger sig av. Vid halv tio så lämnar hon sonen David och dottern Lillian hos grannfrun Barbara som ser efter dem medans Joan är hos tandläkaren. Ungefär 80 minuter senare återvänder Joan och tar med sig sina barn hem igen. Grannpojken Douglas kommer senare över för att leka med Lillian och barnen turas om att vara hos dem båda familjerna.

Runt klockan halv tre vittnar Barbara att Joan springer runt bredvid sin bil och det verkar som att hon jagar något med utsträckta armar. Något rött skymtar och Barbara tror att det är ett av barnen som bär en röd jacka. Hon tänker inte mer på det och lite senare följer hon grannbarnet Lillian hem. Sedan åker Barbara för att handla och när hon kommer tillbaka återvänder flickan Lillian till grannhuset. Hon säger då att hon inte kan hitta sin mamma men att hennes lillebror David sover och att det är massor av röd färg i köket.

Barbara Barker går över till familjen Rischs hus och finner att köket är alldeles nedblodad. Hon ringer till polisen och säger att hon är rädd att något har hänt hennes granne. När polisen Michael McHugh anländer upptäcker han att ett bord är omkulltippad och att en del av telefonen är avsliten från väggen. Han tror först att ett självmord har begåtts och att han antagligen kommer att hitta Joan Risch i badrummet men han hittar ingen när han söker igenom huset.

Några vittnen hör av sig och säger att de har sett Joan vandra omkring på vägarna runt omkring i Lincoln där familjen Risch bor. En kvinna som passar in på beskrivningen av Joan ses vandra planlöst längs en av gatorna och hon hasar framåt med överkroppen något hukad som om hon vore frusen. Något detta vittne lägger märke till är att hon ser ovårdad ut. Lite senare ser en annan person en kvinna som även hon passar in på beskrivningen. Kvinnan verkar omtöcknad och promenerar något trögt med huvudet böjt nedåt. Hennes händer är pressade mot hennes mage som om hon håller i något och återigen så lägger man märket till hennes ovårdade yttre. Något annat man uppmärksammar är att det rinner blod nedför kvinnans båda ben. Ett tredje vittne lägger märket till en kvinna ungefär en timme senare. Vittnet ser något som ser ut som brun lera på kvinnans ben och lägger på minnet att kvinnan går med huvudet böjt framåt med händerna i fickorna.

I köket i familjen Rischs hus hittar man ölflaskor i soptunnan och Martin Risch säger att han inte har en aning var de kommer ifrån. Man hittar även ett par fingeravtryck men ledtrådarna ger inga resultat. En journalist beger sig till biblioteket för att forska om fall med liknande bakgrund och finner att Joan Risch har lånat en bok om en försvunnen person. När man senare söker igenom fler böcker upptäcker man att Joan har lånat över 25 böcker sommaren 1961, de flesta om mord och försvunna personer. Det är då man börjar spekulera om hon har iscensatt sitt eget försvinnande.

Det finns inte många misstänkta i detta fall. Martin Risch har ett alibi för tidpunkten för försvinnandet och det har även brevbäraren samt mjölkbudet. En man som dock sticker ut är en inköpsagent vid namn Robert Foster som jobbar för National Park Service – en federal myndighet som hanterar alla nationalparker i USA. Foster besöker grannskapet där familjen Risch bor för att diskutera ett projekt och endast en månad innan Joan försvinner hälsar han på hos henne. Många av kvinnorna som han besöker känner att han stannar längre än nödvändigt vilket gör dem ganska så obekväma men även hans alibi kan styrkas för tidpunkten.

Ett flertal teorier har lagts fram under åren. Förutom att hon ska ha iscensatt sitt eget försvinnande så finns det även de som tror att hon kanske drabbades av minnesförlust eller ett mentalt sammanbrott och att hon helt enkelt inte hittade hem igen. Joan Risch saknas fortfarande och man är idag inte närmare en lösning på det hela än vad man var då hon försvann.